Johnny Scharonne

Eeeeeeh, hur många jävla timmar har jag lagt ned på bloggandet nu den här veckan? Har typ konstant suttit vid datorn och bloggat av mig, kollat på inplanerade saker och ätit mat.

Att-göra-listan:

Mormor, morfar-inlägget
recensera Blow, Tabu, Dönickar och skridskofilmen
svara kommentarer
Transtankar
Karameller, städa
transartikel
svartsjuka, boosh
vänskap/kärlek
drömmar
sälj grejer
Kolla klart på Youtubevideon
perspektiv
USA-resan
Hämta ID-kort
Betala räkningar

Nu ska jag snabbt dra vad som hänt mig så jag kan gå och ta semester någon gång:

I onsdags träffade jag mormor och gick och åt på Boule&Berså. Åt en jättegod lammfärsburgare med fetaostkräm. Jag såg ut såhär:

Igår gick jag och hämtade ut mitt ID-kort och det stod Johnny på det. Yayz!

Jag gick och handlade filmjölk och hittade två pantflaskor på vägen. Den ena hade blivit överkörd. Jag försökte panta den, men det gick inte fastän den hade prislapp. Jag frågade en som jobbade på affären, men hen sade NEJ VI TAR INTE EMOT DEN - DET ÄR BARA ATT SLÄNGA DEN I PAPPERSKORGEN. Eh? Jävla principer. De ville hellre att en flaska skulle bli opantad än att jag skulle få en krona. Jag sade “Kan ni inte åtminstone ta emot den i plastinsamlingen?” Då fräste hen surt och sade “det kan jag väl göra”. Jag tryckte demonstrativt iväg min pantsumma till Välgörenhet med gula knappen. Se, där gick välgörenheten miste om 1 krona och dessutom höll miljön på att gå miste om en pantvänlig flaska. Idioter!

Köpte lite utgåendedatummat billigt. Jag älskar att fynda nödvändiga saker. Måste skynda mig att äta upp curryn bara.

På kvällen när jag åt middag (miniköttbullar och makaroner) råkade jag slå på någon hemsk dokusåpa som handlade om någon anorektiker och någon överviktig. De skulle byta diet. Och den där hemska äckliga människan från Du är vad du äter var där och viftade med någon skylt där det stod typ NEJ TILL FETA RUMPOR och hon gnällde över att storbritanniens rumpomkretsgenomsnitt var en meter. Hallå - min rumpomkrets är typ 98 cm och jag är underviktig! Mina höftben går inte att göra så mycket åt. Tänk på vad du säger, kärringjävel! Och sen plockar du bara in tjejer som ska minska sin röv. Du var ute på Londons jävla gator och förolämpar folk och sen tar du bara in kvinnor - är det bara kvinnor som ska minska sin röv?
Kan inte du gå tillbaka till det du är bra på - inne på labratoriet och sniffa på folks olika bajskorvar? AAAH DÖÖÖ!

Så, skönt att få det ur mig.

Jag kommer inte vara rolig på hela sommaren, jag lovar. Jag kommer inte vara rolig förrän i höst kanske. Jag är alldeles för stressad och har för mycket att säga. Jag kommer vara dead serious.

Sminkade till mig lite kindben, men det var inte så hett. På bilden längst nere till höger så är jag hemskt lik min pappa. Usch. När man är smal så blir ansiktet benigare (=maskulint), men ögonen blir större (=feminint). Jag skulle behöva byta ut hela skelettet i mitt ansikte om jag ska passera som man. Kraftigare käkar och större haka vill jag ha. Och jag vet att man kan göra ansiktslyft, men jag vill sänka mina ögonbryn - kan man göra det?

Jag har satt ett vitt papper med en målad gubbe över spegeln så jag inte stannar där så jävla länge vid varje toalettbesök. Jag står och gör miner, noppar osynliga hårstrån och klämmer obefintliga pormaskar. Måste sluta!

Nu …nu är jag ledig! Och jag tror att Tuxie påbörjar sin ledighet vilken minut som helst också. Weee!

Jag har insett en sak med mig själv: jag förstår mig inte på perspektiv. Jag kan inte tänka i perspektiv. När jag ser en ko framifrån så omvandlar min hjärna alla måtten till de egentliga (meterbaserade) måtten, istället för vad jag ser.

Allt jag vet om målning är saker jag lärt mig genom vad folk har sagt och vad jag har läst. När jag målar av så målar jag inte riktigt av. Jag målar av med fördomar. Jag ser en bild och sen målar jag den mest logiska avbilden. Jag vet var ögon ska sitta och hur näsan bör skuggas och var öronen ska vara placerade och hur det glittrar i håret. Jag har lärt mig några detaljer varje år.

I stort har jag lärt mig hur långa ben ska vara och hur långt ned på låren armarna ska gå osv. Jag har lärt mig att kvinnors höfter är bredare i snitt och att mäns halsar är bredare i snitt. Men när jag ställs inför att måla av en människa i en viss pose blir jag helt virrig i huvudet. Jag har lärt mig att det som är närmare mig ska se större ut, men när jag kollar på en person så kan jag inte se det. Jag ser den vanliga människan med alla de rätta måtten, fast i en annan pose, från en annan vinkel.

I natt drömde jag att jag kunde måla i perspektiv. Jag målade en bil framifrån med folk i framsätet och folk i baksätet och sen bilarna som var längst bak sedda genom bakrutan. Nu när jag målade av drömmen nu blev det ganska okej (fick dock hålla på i en halvtimma för att förstå att vägen måste ha en viss vinkel), men jag flummade iväg och började göra värsta bakgrunden också.

När jag var 3-4 år lärde morfar mig hur man ritade hus med gavel. De såg då ut som #2 ovan. Men bara för någon vecka sen insåg jag hur fel den där bilden är. Det enda jag har gjort är att skapa en viss vinkling vid gaveln, men jag har låtit alla mått vara lika långa som alltid. Alla fönster och dörrar är opåverkade i storlek och vinkel. Bilden immiterar bara tredimension till en viss grad. Förra veckan började jag fundera på hur huset egentligen borde sett ut och jag försökte också tänka hur hus #2 skulle sett ut i verkligheten. Hus #2 skulle haft sneda fönster och dessutom skulle höger fönster varit större än vänster fönster. De två dörrarna skulle varit olika breda och huset skulle vara en skev kub i en nedförsbacke eller något. Skissen av hus#3 var tänkt att var sedd snett framifrån, men resultatet blev någon slags vy snett ovanifrån. Om huset skulle finnas i verkligheten skulle det dessutom varit mycket längre än hus #1 och fönstrena skulle suttit väldigt glest isär. #4 är lite bättre och närmare det jag vill åstadkomma, men det är fortfarande inte rätt, och jag förstår verkligen inte vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Frågan är om jag ens kan lära mig detta.

Jag har försökt använda den här vetskapen om mig själv och se om jag kan koppla den till mitt tankesätt i övrigt, men det verkar inte gå ihop. Man kan se det på två olika sätt:

1. Jag är fördomsfull och kan inte se saker från olika människors perspektiv = negativt.
2. Jag inser att mitt perspektiv bara är en illusion och istället ser jag saker som de egentligen är utan att filtreras genom mina känslor = positivt.

Så, är jag fördomsfull eller fördomsfri?

Jag var tvungen att kolla upp lite om hjärnhalvorna:

Konstlistan skriver såhär: “Den vänstra, den “dominanta”, hjärnhalvan kallas den verbala, “logiska”, och är den som tolkar omvärlden i abstrakt symbolform. Höger hjärnhalva spelar större roll för uppfattning av helheter och rumsliga förhållanden. Även emotioner, liksom konst- och musikupplevelser, anses mer avhängiga av höger hemisfär, liksom kontrollen av språkets melodi.”

Wikipedia skriver: “Hos de allra flesta, även hos många vänsterhänta, finner man samma fördelning av förmågor mellan hemisfärerna. Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den arbetar sekventiellt, vilket innebär att den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.”

Jag vet att en sak med ADHD är att de två hjärnhalvorna inte sammarbetar så bra, thus koncentrationssvårigheterna. När man läser det ovanstående kan jag också koppla höger hjärnhalva till det som AS-personer sägs ha problem med:

• intuition
• helhetsuppfattning
• igenkänning av ansikten
• tolkning av ansikten
• kontrollen av språkets melodi
• emotioner

Jag är faktiskt väldigt bra på att känna igen ansikten oavsett om de har konstiga drag eller inte. Många skulle nog tycka att Hollywoodskådespelare ser likadana ut, men jag kan nog skilja på de flesta samt komma ihåg deras hela namn, trots mitt ickeintresse för film och skvaller. Om jag kan tolka ansikten är svårt att veta. Det beror kanske på hur bra personer är på att dölja sina ansiktsuttryck.

Jag vet att man bör använda höger hjärnhalva när man ritar av, och för att trigga den delen ska man gärna måla av saker upp-och-ned för att komma ifrån vänstra hjärnhalvans detaljfixering, men jag lyckas inte så bra med det heller. Jag kan läsa text ganska bra upp-och-ned och spegelvänt. Hjärnan kan kompensera för saker som är felvända.

Bilderna ovan är målade upp-och-ned. Färgmässigt är den till vänster ganska exakt originalet (något porträtt av Zorn), men jag tänker för detaljmässigt när jag målar, så avstånden mellan saker är inte så bra. På höger bild (någon Picassobild) har jag dessutom missat vissa stora detaljer och jag har en förmåga att placera min bild för högt eller för långt ned på pappret. Samma sak när jag skriver. Avstånd och perspektiv är som sagt inte min grej.

Jag är ganska dålig på att spontant skilja på höger och vänster också. När det gäller orientering (som sägs vara en högerhjärnhalvegrej) så blir jag oftast väldigt förvirrad när jag kommer ut ur butiker.

Jag förstår inte varför jag är så dålig på formmässiga helhetsintryck när jag är ganska bra på att avgöra nyanser i färg och ljud. Vissa helhetsintryck är jag bra på, men andra suger jag på. Varför? Och kan den här insikten förklara några andra delar av mitt liv eller mina tankegångar?

Intressant är det. Jag vill lära mig allt om mig själv.

Del 11: Las Vegas + San Bernadino

Jag hatar att länka till Aftonbladet för jag tycker att kvällstidningar är vidriga, men det här. Jag hittade länken hos Trollhare som jobbar med namnlagsfrågan lite seriösare än jag. Kolla in Namnlagsändring Nu!

Det är ju helt jävla stört att vi är så besatta av att identifiera könsorgan på folk genom vad de heter.Kim? Alex? Sam? Är det en kvinna eller en man? Om jag inte får veta nu så exploderar jag!

Ibland kan vi med ett belåtet leende konstatera att även etniciteten/religionen skiner igenom i namnet:
Esther - en judinna! Jacques - en fransman! Muhammed - en sån där terrorist, nej jag menar arabmuslimwhatever.
Och visst är det lägligt att fördomsfullt kunna avvisa folk direkt på papper - genom att bara kolla på deras namn. Kvinna? Man? Invandrare? - i papperskorgen med dig, jävla ansökan!

Idag ringde jag till min bank för att fråga var fan (men jag utelämnade “fan”) de hade gjort av mitt ID-kort som jag beställde för två månader sen. De ursäktade sig och sade att det låg där, på kontoret. Jag kan komma och hämta det när jag vill.

Så, för första gången sen jag bytte namn (4 år sen) ska jag nu få se de dem på mitt ID-kort. När jag gick till Skatteverket som nyblivet myndig så var alla de här tre namnen på PRVs könsneutrala lista. Nu är två av dem borttagna från den listan. Jag har alltså ett könsneutralt, ett genuint kvinnligt och ett genuint manligt förnamn. Och de ska stå bredvid varandra på en plastbit i min plånbok.

Samtidigt som jag tycker att PRV är ena jävla sexistiska idioter så känner jag mig också hånfullt glad - inte för att jag hindrar andra att byta namn eller för att jag känner mig “manligare”, utanför att jag förhoppningsvis provocerar folk. Förvirrar folk gör jag i alla fall. När företag ringer mig förväntar de sig att få prata med en man och när jag har beställt tid på vårdcentralen hittar inte receptionisterna min tid förrän jag säger mitt personnummer.

Men seriously - släpp namnen fria! Det handlar inte om att döpa sina barn till Paddgöken och Fluppelipuppeli eller att “utsätta” sina barn för mobbing i skolan (om det är någon som utsätter barn för mobbing så är det andra barn eller de mobbande barnens föräldrar) - utan att tvångsmässigt separera könen i form av namn är samma sak som tvånget för judar att bära davidsstjärnor under Nazityskland. Eller homosexuella som fick bära rosa trianglar. Den som förespråkar olika namn för män och kvinnor tänker “Vi måste kunna skilja dem åt så vi kan behandla dem olika efter våra fördomar.”

Vad händer egentligen om du träffar en machoman som heter Frida? Är du rädd att du kommer se honom på ett annat sätt? Behandla honom på ett annat sätt? Vad säger det om dig egentligen? Vad säger det om samhället?

Och det handlar ju i det här fallet om en vuxen människa som är myndig och får dricka alkohol, röka, rösta, skaffa barn och byta efternamn - varför är man så rädd att han ska få ett papper på att han heter något som han ändå kallats för i flera år? Vad är det om inte ren sexism?

När min mamma blev sjuk - och såsmåningom dog - i cancer fick jag flytta hem till min mormor och morfar. De hade följt mig genom hela mitt sexåriga liv så det var ingen dramatisk förändring. Jag trivdes med dem.

Mest trivdes jag med morfar; han var min idol - han var rolig, händig och tog med sig kilovis med papper och färggranna gem från tryckeriet där han jobbade. Han inte bara köpte leksaker till mig - han lekte med mig också. Vi brukade köra med bilbanan och leka med lego och varje natt innan jag skulle sova så improviserade han ihop sagor åt mig eller berättade mytomaniskt om sin barndom eller när han gjorde lumpen. När han pensionerade sig så brukade vi sova “tupplur” tillsammans, vi hade interna ramsor och så bröt vi arm och jag fick klämma hans pormaskar i ansiktet. De var roliga, för de var flera centimeter långa. Mina var vid det här laget bara ynkliga svarta prickar under hakan.

Jag oroade mig ofta för att han skulle dö. Jag brukade fundera på olika sätt att ta livet av mig om han skulle lämna mig. Jag bad honom lova att han skulle leva tills han var hundra år och visst lovade han, men jag litade inte på honom. På natten drömde jag ibland att han dog i någon hemsk olycka. Jag vaknade upp och bad till någon gud jag inte hade namn på att Snälla, låt honom inte dö! Ta mormor istället! Jag skämdes för att jag nästan önskade livet av mormor i tron på att det skulle rädda morfar, så ibland ljög jag och sade att mina mardrömmar handlade om hennes dödsfall.

Mormor var en sån man undvek att tala med - allt som kom ur hennes mun var skäll, som en ettrig liten hund. Om jag ville något gick jag till morfar. Han tillät allt. Allt förutom att jag talade om hans rökning. Han försökte sluta röka och börja med nikotintuggummin istället. Han stoppade sina tuggummin överallt i lägenheten - under bord, i krukväxterna, på tallrikarna, på fönsterbrädan vid TV:n… Men jag visste att han rökte i smyg också. Han gömde cigarettpaketen mellan de rena kalsongerna i garderoben. Jag snodde dem en gång och lade dem en hylla upp istället och skrattade lite för mig själv. Den gången var den enda gången jag blivit rädd för honom för han blev så arg och skällde på mig tills jag plockade fram dem igen. Sista året var han väldigt tjurig, för antagligen visste han att han var sjuk.

Read the rest of this entry »

Som ni säkert vet vid det här laget är jag en slasher. Och det mest spännande territoriet jag vet är “förbjuden” kärlek mellan två manliga vänner.

Förutom att homosexualitet fortfarande är ganska tabu så är det också ett stort steg för många människor att gå från att vara vänner till att vara älskare. Jag gillar det där långa steget och jag njuter av tanken på kriget de måste ha inombords: ska jag våga ta steget? ska jag riskera vänskapen för att leva ut mina känslor?

Egentligen skäms jag lite för mina tankar. Jag tänker Varför kan jag inte låta vänner vara vänner? Varför tolkar jag minsta kärleksförklaringen mellan män som en hint om “något mer”.

Men grejen är att det är så jag har förhållanden. Jag ser det som ett stort steg mellan vänskap och the kärlek. Jag kramas väldigt lite med mina vänner. Jag skulle inte sitta och mysa i en soffa med mina vänner. Jag hånglar inte med folk på skoj*. Jag kallar inte mina kompisar för älsklingar; jag undviker att ge komplimanger om medfött utseende; jag hatar att hålla handen eller bli tagen på; det tar emot att skriva “puss” i slutet av sms osv…

Förutom det så har jag en halvårsprincip när jag träffar nya människor: Om inte bekantskapen utvecklas till en passionerad kärleksaffär inom sex månader så stänger jag av känslorna . Efter det kan de inte återupptas, för personen är då antingen vän/kompis/bekant eller ingenting för resten av livet.

När jag fantiserar om t.ex. Howard Moon och Vince Noir (från The Mighty Boosh) eller Nick Rhodes och Simon Le Bon (från Duran Duran) så slås jag ganska ofta av en slags hopplöshet: de här människorna har känt varandra iflera år. Jag kan inte föreställa mig hur de skulle kunna komma på att de var kära i/kåta på varandra efter ett år. Då är de ju som syskon för varandra.

Jag försöker ibland tänja på mitt trånga synsätt genom att försöka verkligen tänka mig själv tillsammans med någon av mina gamla vänner, men det blir helt EWWW! Kanske för att jag inte är kär i dem. Men jag har ingen erfarenhet av att ha varit olyckligt kär i någon. Jag vet inte hur en sån känsla är eller hur länge den kan hålla i sig. Jag ger upp så fort.

Jag har hört att det faktiskt finns riktiga människor som blir tillsammans med varandra efter flera år. Det låter helt mirakulöst, enligt mig. Har de gått och varit olyckligt kära i varandra i flera år eller händer något nytt i deras liv som får dem att tänka om?

Har ni erfarenhet av att gå och vara kär i en kompis länge (efter 13-årsåldern) utan att ni hela tiden får positiv feedback och hoppingivande hintar? Var ni nära vänner eller bara ytligt bekanta? Känner ni någon som blivit tillsammans med någon efter ett långt tag? Jag vill hoppas att det fungerar. Så jag kan tänka utan att logiken stör.

*undantag har skett. En gång hånglade jag med en kompis för att sluta en hångelcirkel (så att alla hade hånglat med varandra), en gång hånglade jag med två tjejkompisar samtidigt för att få två killkompisar att hångla med varandra och två gånger har jag hånglat med två personer för att de ville testa min långa tunga.

Jag vet att texterna är skittråkiga att läsa. Jag skrev sådär tråkigt “förr i tiden”. Kortfattat och odramatiskt. Ni behöver inte läsa dem om ni inte vill. Kolla bara på bilderna om ni vill.

Del 7: Denver

Del 8: Salt Lake City

Del 9: Salt Lake City

Del 10: Las Vegas

Jag brände mig på brödrosten i lördags. Jag fick en blåsa på tummens nagelband. Ouch! Idag råkade jag först skvätta kokhett vatten på höger arm så det blev röda märken och sen råkade jag komma åt stekpannan med samma arm. Vad i h-e? Jag brukar aldrig bränna mig!

FRA-lagen är nu anmäld till Europadomstolen i alla fall.

Kung Louis i De tre musketörerna är så jävla snyyygg:

På bilden längst ned till höger ser han (Hugh O’Conor) ut som Winona Ryder.

Ännu en sak: USA-uppdateringen kommer ske i morgon. Fan vad jag är stressad - borde inte ha satt igång med det här projektet!

Och btw! Jag har sett att man kan lösenordsskydda inlägg. Kewl! Det kommer jag börja göra i min paranoia. Maila mig på scharonne[snabel-a]gmail.com för att få ett lösenord. Om detta fungerar smidigt kanske jag kan lägga till mig i sökmotorer igen.

Jag har varit svartsjuk massor av gånger. Den hjälplösa känslan av att inte vara den enda och att man inte kan göra något åt det. Det svidande hjärtat. Man vet att man måste dela med sig om man vill ha en bit av kakan. Annars får man gå och hitta något annat.

Ja, annat. Inte annan. Jag blir nämligen bara svartsjuk när det gäller saker och fenomen: musik, filmer, intressen, kläder och personer som bara existerar i fantasin eller för 20 år sedan. Endast en gång i mitt liv har jag varit svartsjuk på grund av en levande människa i min närvaro och det varade inte länge.

Jag har väldigt starka relationer till saker. Man kan ju tänka att jag väljer saker före människor för att de är säkra kort och de alltid besvarar ens känslor. Men så funkar det ju inte eftersom jag blir olyckligt kär ändå.

Ibland blir jag kär i musik. Jag blir inte nödvändigtvis kär i bandet som spelar musiken - ibland vill jag inte ens veta hur de ser ut - men jag blir kär i musiken, rytmerna, rösten någon textrad eller bara känslan jag hade när jag lyssnade på dem. Känslan av ett “Vi” - en hemlig relation. Du och jag, Alfred…

Read the rest of this entry »

Det här är som en fortsättning på mitt inlägg om homosexualitet/psykisk sjukdom och det här handlar om transsexualism.

Jag ska börja med att berätta hur jag ser mig själv lite kortfattat:

Jag är född med en kvinnlig kropp men har aldrig sett mig själv som kvinna. Jag har alltid varit besatt av det manliga könsorganet och ser det som att jag inte kan ha tillfredsställande sex om min kropp ser ut som den gör nu. Min transproblematik är främst av sexuell natur.

Jag har märkt att det finns flera olika sätt att vara transsexuell på, men många involverar en samhällsdel. Man vill bli sedd som ett visst kön. Om inte samhället ser en som det könet blir det problem. Ju större steg det är mellan män och kvinnor, enligt samhället, desto större blir problemet. Men i en värld där var och varannan person föds som transsexuell och könsgränserna är flytande kvarstår fortfarande problemet att ens kropp inte ser ut som man vill att den ska se ut.

Alla - oavsett könsidentitet och biologisk kön - har nog kanske velat ändra någon del av sitt utseende i större eller mindre grad. Kanske tänkt “varför måste jag ha så lockigt hår? jag vill ha rakt!” eller “om jag bara hade lite större mun” eller “jag hatar att vara lång - varför är jag inte kort?”. Den långa människan kanske inte har något emot långa människor alls - den vill bara inte vara lång själv. Och den med lockigt hår kanske inte tycker att lockigt hår är fult, men den tycker att det är jobbigt att hantera sitt eget frisyrmässigt. Men det är först när de här tankarna och känslorna förstör ens liv som det är ett problem.

Transsexuella kan inte leva med de kroppar de tilldelats. FTM-personer (Female To Male) hatar inte kvinnor - de vill bara inte vara kvinnor själva. Det handlar inte om att “vara nöjd med sin kropp” eller inte. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det: att jag ska vara nöjd med min kropp och acceptera mig själv som kvinna, “för det är ju inget fel på att vara kvinna“. Men det handlar inte om det.

Read the rest of this entry »